Under natten var du nära. Så nära. Världen runt omkring mig var så olik sig själv men du var den samma. Lika vacker och charmerande. Det var när våra armar snuddade till varandra av ett medvetet misstag, våra blickar möttes och vi skrattade generat. Allt var som det brukar. Men när vi avbrutit skrattet genom att titta bort för snabbt titta på varandra igen, se på varandra, tog du min hand. Hjärtat slog hårt så att kroppen hettade. Vi stannade till utan att släppa blicken. Vi log inte längre utan sökte svaret på våra frågon i varandras ögon. vi närmade varandra osäket men så längtande. Och så möttes våra läppar. Och jag tryckte mina så nära dina jag kunde. Och mina armar förde dig närmare mig och jag vet inte om du förde mig närmare för jag var så inne i mina egna känslor, i min längtan efter dig. Mitt hjärta slog så hårt att pulsen ekade i mitt huvud och jag kunde inte tänka. Eller jag vet inte om jag tänkte. Min mage vred sig och jag förde mina fingrar in genom ditt nackhår. Tror jag. Jag vet inte, jag minns inte. jag minns bara känslan. Känslan i min kropp och känslan av dina läppar.
Sen vaknade jag, vaknade upp mitt i vår första kyss.
Min älskade man utan ansikte, allt jag just nu drömmer om är att få dansa med dig. Dansa mig svettig medan dina händer överraskar mina höfter upprepade gånger så pass oskyldigt att jag tvivlar på att det hänt, och tvingar mig att titta på dig frågande och sedan generas när jag möts av din blick. Jag vill mötas i skrattet och dela känslan av att natten aldrig kommer att ta slut. Jag vill krama om dig flertal gånger för att jag inte vågar kyssa dig, men helst av allt vill jag kyssa dig. Jag vill känna ett svagt sug i magen när en annan tjej på dansgolvet söker din uppmärksamhet, men som följs av en otrolig lättnad när du tydligt visar att intresset inte är ömsesidigt. Jag vill att musiken ska svepa oss, omfamna oss som en bubbla från dem andra. Som om det bara är vi som hör den. Vi ska dansa mest av alla, galnast av alla, men det är inte därför de tittar. De tittar för att de kan se, det vi inte ser men som vi båda känner. Jag vill att solen ska gå upp innan vi hinner att gå hem. Och jag vill att vi ska gå tillsammans. För att jag vill sova med dig.
Jag vill bara säga en sak. Det finns en sak jag tycker är galet ocharmigt, så ocharmigt att det liksom inte går att se förbi eller komma över. Att på ett extremt genomskinligt sätt försöka linda in "jag vill ha sex med dig" i "jag kan komma över och se film". Alltså, ja kom du och se film men efter det här finns det troligen ingenting du kan göra för att få mig våt unge man. Eller förresten, vi skippar filmen också.
Han ligger nära. Hans kropp är nästan ett med mig. Hans bröstkorg, hans trygghet och värme gör avtrygg längst min rygg. Hans arm omfamnar mig, vilande på min midja och slingrar sig med min upp till en fläta av våra fingrar. Våra händer är så nära mina läppar. Nära mina bröst. Hans lår stilla smeker min rumpa. Jag blundar. Det handlar inte om sex. Vi behöver inte ens vara nakna. Det handlar om närhet. Om trygghet. Om känsla.
Du kan därför inte hitta skeden ute i natten med ett alkoholpulserande blod. Ute på nattklubben hittar du ligg, one-night-stands och sex. Skedar är dyrbarare än så. Skedar hittar man i personer som charmar en med sina ögon, läppar, skratt eller personlighet. En sked kan till och med vara en nyckel till ditt hjärta.
Jag lägger ner det nu. Jag pallar inte. Det kostar för mycket...av mina tankar och min energi. Jag försökte denna gången, att inte känna så förbannat mycket. Att låta känslorna mer eller mindre komma till mig, istället för att leta efter dem. Vissa dagar försökte jag till och med trycka dem åt sidan när dem försökte att anfalla mig. Så, nu orakar jag inte mer. Orkar inte att låta mig bli kär, eller åtminstone möjliggöra att känslor uppstår...
Men vem är jag då? Vem är jag om jag inte skickar smset som jag inte borde skicka, om jag inte efteråt skirker "jag är dum i huvudet, jag är så dum i huvudet? HUR LYCKAS JAG...IGEN!?" Vem är jag om jag inte väntar på ett sms? Om jag inte kan skratta för mig själv när jag går på stan och tänker på hur barnsligt lycklig jag kan bli bara av att solen lyser. Vem är jag om inte jag drömmer om att få överraska någon? Eller om jag tillåter mig själv att stå och se på när en mur av självförsvar byggs upp framför mig, vem är jag om jag tillåts att bli svår och tillbakadragen?
Om jag inte vågar att älska passionerat igen och igen och igen, hur många gånger jag än bräns. Om jag inte vågar att tro på kärleken. Om jag inte är den hopplösa romantikern, vem i hela jävla friden skulle jag vara då?
Oavsett vem jag skulle vara då, är det någon jag inte skulle trivas med att vara, någon jag inte vill vara och någon som är väldigt långt ifrån vem jag är. Så...jag får väl bita ihop för att någonstans där ute måste det ändå finnas ett hjärta som vill klappa för mig.
