En hopplös romantiker
Kategori: Allmänt
Jag lägger ner det nu. Jag pallar inte. Det kostar för mycket...av mina tankar och min energi. Jag försökte denna gången, att inte känna så förbannat mycket. Att låta känslorna mer eller mindre komma till mig, istället för att leta efter dem. Vissa dagar försökte jag till och med trycka dem åt sidan när dem försökte att anfalla mig. Så, nu orakar jag inte mer. Orkar inte att låta mig bli kär, eller åtminstone möjliggöra att känslor uppstår...
Men vem är jag då? Vem är jag om jag inte skickar smset som jag inte borde skicka, om jag inte efteråt skirker "jag är dum i huvudet, jag är så dum i huvudet? HUR LYCKAS JAG...IGEN!?" Vem är jag om jag inte väntar på ett sms? Om jag inte kan skratta för mig själv när jag går på stan och tänker på hur barnsligt lycklig jag kan bli bara av att solen lyser. Vem är jag om inte jag drömmer om att få överraska någon? Eller om jag tillåter mig själv att stå och se på när en mur av självförsvar byggs upp framför mig, vem är jag om jag tillåts att bli svår och tillbakadragen?
Om jag inte vågar att älska passionerat igen och igen och igen, hur många gånger jag än bräns. Om jag inte vågar att tro på kärleken. Om jag inte är den hopplösa romantikern, vem i hela jävla friden skulle jag vara då?
Oavsett vem jag skulle vara då, är det någon jag inte skulle trivas med att vara, någon jag inte vill vara och någon som är väldigt långt ifrån vem jag är. Så...jag får väl bita ihop för att någonstans där ute måste det ändå finnas ett hjärta som vill klappa för mig.