50 nyanser av henne

Jag skulle vilja ta mg igenom ett tanke-filter. Ett som filterar bort de där tankarna som man helst kan tänka sig att leva utan. Behöver nödvändigtvis inte vara dåliga tankar. Kan vara mysiga och härliga dagsdrömmande tankar men som ändå tar lite för mycket av ens energi. Tankar som befinner sig på en annan plats. I en annan tid. Inte nödvändigtvis mycket bättre än den här. Men annorlunda. 

 

 

 

Okej. Innan jag somnar så finns det bara en sak till jag vill säga. Att mellan alla mina levnadsglada dagar. Mellan alla dagar då jag älskar livet mer än mig själv. Då finns det dagar då jag trillar ihop. Som en sprucken ballong. Ner på knä. Ner i gråt. Och sorg. Och hat. 

 

Som den sista byggstenen känner jag att jag är på väg att förlora dig också. Att problemet bara blir större. Att det snart går över alla gränser och att det inte längre är en parantes. Att det inte kommer att göra ont bara just nu. Och om jag lägger mig platt nu, då kommer jag att förlora mig själv. Jag som precis har byggt upp mig själv. Igen. Jag kan bara inte tillåta det. Jag kan inte låta dig göra så. Du får inte släcka min livsglöd. Inte den eld jag nyss tänt. Din sorg, din frustration, din osäkerhet och förvirring...vad det än är du känner så får det inte förstöra den jag blivit. Du får inte ta mina andetag ifrån mig. Och du får allt i världens inte ta min sons mamma ifrån honom. Du får inte stjäla den styrka som livet har gett mig. Och inte heller slå sönder den stolthet jag känner över mig själv som en kristallvas. 

 

Tårarna blandas med regndropparna och försvinner i samma stund de når marken. Där avslöjas inte min sorg. Som om jag aldrig gråtit. Jag sitter i en trappuppgång, i ett hörn på ett hus. Sitter på en kall, blöt stentrappa. Mitt i vintern. I en korsning. Bakom husväggen som jag lutar mig mot, är mina tårar lämnade i omedvetenhet. Där kan skratten klinga. Och det bör dem. Det ska dem.

Bilar kör förbi och bländar mig i mörkret. Men jag håller kvar min blick ut i tomma intete. Jag har fästen men jag vet inte mot vad. Mörkret. Människor passeras. Jag ser att dem ser. Ser mitt trasiga jag. Ser att någonting gör väldigt ont i mig. Dem flesta passerar i tystnad. Tittar. Tittar bort. Låtsas som att ingenting hänt. För ingenting har hänt...dem. Men vad ska de göra? Ingen vet. Inte heller jag. Finns inget att göra. Inte nu. Ingenting hjälper. På andra sidan. När det gått förbi. Då kan skratten klinga igen. Och det bör dem. Och det gör dem. För ingenting har hänt.

 

 

Det smakar gott i min mun. Troligen parfym från min halsduk som jag tryckt mot mina läppar för att tysta mina ångestfyllda skrik. Eller så kommer smaken från dropparna som landat i min panna, vid hårfästet och fångat upp morgonduschensschampoo som sedan blandats med mina tårar och som tillsammans slingrat sig ner längst mina kinder, ner på mina läppar och min tungspets. 

 

Jag är trött. Alldeles matt.

Jag vet att det inte är slut här. Att detta inte är sista sidan. Jag vet det. Men just nu önskar jag att det vore så. Och så reser jag mig upp. Inte för att jag slutat gråta. Inte för att jag känner mig lugn och trygg. Inte för att sorgen har gått över. Utan för att jag måste. För att livet inte är en film. För att inga eftertexter kommer att spelas upp framför mig och inga lampor i biosalongen kommer att tändas. Det här är mitt liv. Och det är förjävligt ibland. Ibland gör det jävligt ont. Och ibland tror jag att jag inte kommer att klara mer. Men så tänker jag på alla dagar som gått. Alla år jag tagit mig igenom. Alla människor jag saknat och tvingas att sakna hela mitt liv. varje dag jag lever. Och så tänker jag igen. Det här är mitt liv. Och står inte jag ut med situationen som den ser ut idag, då är det min uppgift att göra någonting åt det. Inte för att jag kommer att sluta gråta och leva lycklig i alla mina dagar. Utan för att jag är jag. Och så länge jag är nöjd och står för den jag är, då får ingen trycka ner mig. Men det är jag som avgör det. Om jag blir nertryckt eller inte. Den styrkan har jag. Så att jag går. Medans tårarna fortsätter att rinna. Trots att jag måste stanna till och skrika i halsduken flera gånger på vägen, sätta mig på huk och hämta kraft. Så går jag. Ett steg i taget. Framåt. Och jag vet att jag klarar det. Även om jag tvivlar ibland. 

 

Inlägget om den kvinnliga sylten. Fy fan va äckligt. Hur kan jag ens uttrycka mig på det sättet. Kvinnlig sylt. Haha. Så äckligt att jag inte kan sudda ut det. Det är ju bara ett tecken på hur sjuka mina tankar kan vara. Som ett litet kikhål in i min hjärna. Fattar ni, mer vill man egentligen inte se! 

 

Men helt ärligt, det här inlägget riktar jag framförallt till alla män där ute. Alla som tycker att det är lite småkul att skämta om PMS. Som tror att vi, kvinnor använder oss av den som en ursäkt för att bete oss som sjuka psykfall någon gång i månaden. Saken är att PMS kan vara mycket djupare än så. Mycket mer allvarligt än de små tjiven eller stora bråken som det kan yttrar sig i. Känslan behöver inte enbart formas till irritation och frustration över att alla människor är totalt korkade och sjuka i huvudet. Ett täcke av obehag, sorg och existensiellförvirring (jag lånar det från Staffan) har de senaste månaderna försökt värma min kropp några dagar i månaden. Men jag blir aldrig varm. Istället ligger jag hemma och gråter. För allt. Och upprepade gånger frågar jag mig om det är värt det. Om jag verkligen vill leva såhär. Det spelar i stunden ingen roll hur levnadsglad och hur mycket min kärlek till själva livet väger över allt annat, alla andra dagar om året. Under just de där (oftast tre) dagarna lämnas till och med värmen från Joels leende i obetydelse. 

 

Inga bråk i världen skulle kunna rensa bland mina känslor. Inga skratt skulle kunna få mig på bättre humör. Inga kramar skulle kunna värma min kropp. Inte just då. 

Det som räddar mig är min medvetenhet om att det går över. Att de tre dagarna är en dålig reklam i mitt liv. En kisspaus från den film som jag är huvudroll i. Och självklart min styrka i att alltid hålla kvar. Att inte ge upp. 

 

Så, den jävla mening som min kära Lukas Moodysson format på många killars (och en del tjejers) läppar "har du mens eller?" tar inte hänsyn till det helvete som mensen faktiskt kan bidra till. Jag vet inte, men kanske värt att tänka på. 

 

Och som grädde på moset, som en dansk glass och som allt amerikanskt överflöd får vi även finnar, svullen mage, ömma bröst och illamående. Ville på något sätt bara få in det också. 

 

Puss då. 

Ni som otroligt nog väljer att följa min blogg vet att det igår skrevs ett långt och mycket spännande inlägg. Det är borta. Jag är fullt medveten om detta. Det fanns liksom inga andra alternativ, efter att jag skickat en vänförfrågan på facebook till A (som jag väljer att kalla honom). Jag vet inte hur han skulle reagera om han först stött på min förfrågan och sedan dessutom trillat över en blogg med ett inlägg som beskriver honom och vårt möte. Hur creepy kan man verka liksom!? I självaverket är jag inte speciellt creepy, jag är ganska snäll och oskyldig av mig. Däremot kan jag inte låta ett par så vackra ögon passera utan att ta chansen att få se dem igen. Visst kan jag vara sådär mellanmjölks svennig och spela svår. Låtsas som att han bara är en i mängden och vänta och hoppas på att han ska ta kontakt. Jag vet inte ens när eller om vi kommer att ses i skolan igen. Det är snart jul och efter julen är det praktik och...ja. Ni hör. Om inte annat kanske vi ses i vår. I vår. Han hinner både träffa en tjej, gifta sig och skaffa barn till dess. Själv hinner jag bli gammal och grå. Eller åtminstone glömma dem igen, ögonen. Nä, jag säger det öppet och klart för er: Jag kan inte det här med spelet. Även om jag kör mitt eget spel, för det tror jag att alla gör. Är jag intresserad så är jag det fullt ut. Vill jag krama någon, med eller utan sexuellt intresse, så gör jag det. Är någon vacker så säger jag det, oftast. Och tycker jag om någon, som vän eller på annat sätt så ser jag ingen anledning att hålla inne med det. Jag hinner med andra ord ofta prata innan hjärnan hunnit öppna för dagen. Och tydligen är mitt hjärta direktkopplat till min mun. Positivt eller negativt ligger i betraktarens och mottagarens ögon. Men i vilket fall är det min mammas förtjänst. Även om hon ofta försökte motivera mig att inte dränka människor jag tyckte om med alla mina känslor och all kärlek jag kände, för att jag på så sätt sätter mig i ett underläge och ökar risken att bli sårad, så sa hon ändå alltid: -"En komplimang är någonting positivt och kan inte såra någon. Ge så mycket komplimanger du kan, men inte för att vara snäll du ska alltid mena och känna det du säger." Fin hon var, min mamma. 

 

Men ja, självklart har jag förlorat upprepade gånger. Visst har jag varit för på. På grund av att det är ovanligt att vara så pass ärlig och framåt med sina känslor har jag blivit missuppfattad och slutsatser har tagit från respondentens håll, slutsatser som kanske inte alltid har stämt överrens med det som jag har försökt att få fram. Men på något sätt  tycker jag ändå att det är värt det, för alla de gånger jag vunnit, dem betyder så mycket mer. Alla fina vänskapsrelationer jag nu har. Vänner som aldrig kommer att kunna ta sig ur mitt hjärta.

 

Meen, som sagt. Några gränser måste jag väl ha, sägs det och jag övar på det. Försöker att hålla tillbaka. Försöker att vara svår. Eller åtminstone inte lika öppen.

 

Ännu har han inte svarat. Om det är spännande? Det är sjukt spännande. 

 

Och ja, jag skrev ett inlägg om honom nu. Men detta får han gärna läsa.

 

Nu ska jag återgå till uppsatsen igen.

God natt mina vänner! 

 

 

Det är svårt att gå snabbt. Den istäckta makren ger fotstegen en ny karaktär och hela mig till att se ut som att jag dansa mig fram. Det ser troligen sjukt löjligt ut men jag försöker inte bry mig. Eller rättare sagt så bryr jag mig inte alls. När jag var yngre hade en sådan sak som halt väglag kunnat få mig att stanna inne och missa skolan "mamma, jag ser ut som bambi på hal is, inte en chans att jag går ut!".

 

Musiken spelas högt i mina öron och suddar ut världen runt omkring mig. Allt försvinner, allt utom konturerna av dig. Jag ser dig på håll. Vi kommer troligen att mötas, du kommer att kunna cykla ikapp mig och jag vet var du är påväg, vi ska åt samma håll. Jag vill gå snabbare. Hoppas på att du ska hamna bakom mig och inte se att det är jag när du cyklar förbi. Vill inte riksera den spända stämning som skulle infinna sig om våra blickar skulle mötas. Du motsvarar ingenting jag vill ha. Du är långt ifrån "mannen utan ansikte", eller? 

Vid övergångsstället lyser de gröna gubbarna. Jag är nära, men vågar inte springa. Rött. Bilarna passerar mig vid trotoarskonaten och kastar upp snöslask på mina skor och byxben. -"Fan också".

-"ajdå". Jag hör att det är du. Fan också, tänker jag igen. Då tittar jag mot dig och våra blickar möts. Jag har lovat mig själv att ta avstånd. Att inte hälsa. Att inte ge dig möjligheten att tro att min attraktion till dig är bortom alla gränser, att jag inte skulle kunna stå emot trots att jag vet att du spelar med mig som en spelpjäs i ditt bekräftelsesökandespel. För det kan jag. Det kan jag. "jag ska inte hälsa".

-"hej!". Fan, igen. De röda gubbarna lyser upp ditt ansikte och speglas i dina ögon. Trots att det ser ut som att du brinner är du vacker. Och du ler. Precis som första gången våra blickar möttes. Det enda som skiljer stunderna åt är att jag inte längre kan känna den fysiska värmen som du spred genom  min kropp. Istället väcker du en tyst längtan om makt. Jag vill visa dig att du inte är värd mig. Att det var du som förlorade, inte jag. Jag har inte förlorat någonting. 

En buss kör förbi och täcker mina skor med slask. Grått, kallt, blött slask. Min frustration formar ännu ett leende på dina läppar.

- "Ska du träna?". Ja, det kunde man ge sig fan på, att du skulle starta en konveration också. Det räckte tydligen inte bara med att hälsa.

- "mmm".

- "ska du hoppa upp?" Du ger en lättsam nickning bak mot pakethållaren.

Det är nu jag ska tacka nej. Säga att jag hellre går. 

- "är det okej, hade det varit nice!?" 

En mental suckning. Vad är det för fel på mig? 

Du ler. Jag ler. Grön gubbe. 

Jag håller i din jacka, i din midja. Vill inte hålla om, vill inte vara för nära. Kan jag vara för nära när du doftar så gott? Vi säger ingenting till varandra. Inte på hela tiden. Jag inbillar mig att jag känner dina andetag. Bakom din stora vinterjacka och träningsväska kan jag skymta gymmets logga. Vi är nära. Nära gymmet och nära varandra. 

Is. Hjulen tar ny rikting. Du försöker ta kontroll om styret. Isen ger sig inte. Jag hör att du svär. Jag är tyst, koncentrerar mig på att hålla kvar. Isen vinner. Vi faller. Rakt ner på marken. Du svär igen. Ett magbubblande skratt växer i mig och jag kan inte hålla mig. Jag skrattar så att tårarna rinner. Tänker på bambi. Tänker på alla som går förbi och ser oss ligga här, i snön med stora jackor som döljer våra ansikten och träningsväskor som öppnat sig och slängt ut våra vattenflaskor och shakes. Min ena sko ligger bredvid mig ser jag i ögonvrån. Du börjar också att skratta. Vi ligger kvar och skrattar. Och nu lyckas du väcka känslan igen. Värmen. Skratten tystnar i samma stund som våra blickar möts. Vi ler. Du reser dig upp. Jag ligger kvar en stund och skrattar tyst för mig själv tills du tar av dig din handske och räcker mig din hand. värmen sticker i min handflata och sprider sig genom kroppen när vi nuddar varandra. 

- "tack!"

- "mm" säger du. Nu är allt som vanligt igen. Jag är bara en av de andra. En av dina spelpjäser. Vi plockar ihop våra saker och jag slänger väskan över axeln. Vi är tysta. Du ser inte längre åt mig utan låser din cykel medan jag går mot ingången. Allt hade varit mycket lättre om jag hållit kvar vid mina principer och inte hälsat. Allt hade varit mycket lättare om vi aldrig hade träffat varandra.

 

Han finns i verkligheten. Känslan finns. Men dagen har aldrig funnits.

Det räcker med att jag berättar att jag bor hemma, i mitt gamla flickrum, under samma tak som min pappa för att drömmen ska spricka. Min pappa och jag är väldigt olika, eller vi lever i alla fall livet på väldigt olika sätt. Jag behöver inte gå in mycket närmare på skillnaderna, dem är i sammanhanget ointressanta. Utöver bostaden (jag vill ändå att ni ska veta att jag är djupt tacksam över att ha möjligheten att komma tillbaka hem och jag förstår inte hur situationen efter seperationen med T skulle sett ut annars) är det mycket i skolan, hela tiden. Jag har nog aldrig tidigare smakat på stress av denna sort. Det beror självklart på att skolan inte heller är det enda element som just nu väcker stress inom mig. Vi har träningen, det räcker inte ens med att jag tränar för att jag ska känna mig nöjd, jag vill träna mer och se fler resultat och har svårt att överhuvudtaget värdesätta de små, små förändringar som sker. Den ekonomiska delen i det hela har jag svårt att gå in på utan att känna att jag vill dra täcket över huvudet och gråta. För att igen falla tillbaka på problematik i skolan så saknar jag ännu praktikplats. Då ska vi gå ut i mitten av januari. Kul. Min vardag saknar helt rutiner, tentaperioderna sätter sömnen ur spel, jag har Joel varannanvecka (vilket gör att alla veckor ser olika ut), jag tränar intensivt de veckor jag inte har Joel och två gånger i veckan då han är här (på grund av att barnpassning endast finns tillgänglig två kvällar i veckan). Detta sätter även kosten ur spel. 

För att komma till poängen så är det inte såhär jag vill leva. Det är inte i den här situationen som jag ser mig själv som den bästa Elin som jag kan vara.

Min livssituation i drömmarna skulle innefatta min egen lägenhet med min inredning, mina tavlor och allt det som speglar mig och den jag är.  Ett jobb som jag trivs med och som inte nödvändigtvis är direktkopplat till min utbildning men där jag får möjlighet att använda mig av min kunskap. Att jag träffade pappa i endast situationer där vi kan locka fram våra bästa sidor, som över en kopp kaffe eller en middag. Jag skulle vilja ha mer rutin gällande min träning och träna mer, en förändring och egentligen den enda jag kan påverka för tillfället, eller snart. Jag ska flytta över till Sats vid årsskiftet när mitt träningskort på Forum går ut. Där finns ett större utbud på barnpassning vilket kommer att leda till att jag kommer att kunna träna åtminstone fyra gånger i veckan de veckor Joel är här. och det känns i alla fall skönt att det är på ingång. Sen är det ju den återkommande närheten som jag så gärna skulle vilja ha...

 

...varför är det inte som på gymnasiet? Då kunde man träffa någon bara för någon månad och det var inte konstigt om det sedan inte ledde till något mer seriöst. Man kunde gå på några dejter och känna efter, bara ha någon där och inbilla sig att man var kär, men utan tanken att man skulle leva resten av livet ihop. Varför ska det vara så komplicerat nu? Är det på grund av att jag har barn som det inte funkar längre? Är det därför alla backar tre steg och är skiträdda för att jag ska falla? Jag är inte ute efter ett förhållande och ännu mindre att leka "mamma, pappa, barn". Ärligt talat, när det gäller kärlek vill jag nog mest ha roligt, kyssas, kramas, skratta och göra små bus som inte ger jobbiga konsekvenser utan som bara ger minnen som blommar upp leendet på ens läppar varje gång man påminns om dem. Skicka mysia sms, utan att det ska tolkas som "får jag chans på dig?". 

 

Nä, lätt ska det tydligen inte vara, men ibland måste man bara ta sig igenom det, överleva. Jag vill trots allt sitta i min egna lägenhet med min examen och känna "jag klarade det. Trots alla motgångar. Trots min saknad av mamma. Jag klarade det, (helt) själv". Därför måste jag bita ihop. Det här är bara förspelet, de första, tuffaste träningspassen som kommer att ligga som grund för det senare loppet. Det här är bara början på det som kommer sen. Det viktiga är att inte glömma bort tjusningen i det och fortsätta att älska. För trots allt älskar jag att leva och så hoppas jag att jag alltid får känna.

 

Detta lär vara bloggens tråkigaste inlägg, det lovar jag att gottgöra. 

 

 

Pussar och kramar

Känslan som uppstår när man inser att ens barn har världens bästa pappa. För att även om vi inte är perfekta för varandra så är han den bästa att ha barn med. Det är egentligen ingenting som förvånar mig då jag valde att skaffa barn med honom, men när han erbjuder sig att ta Joel (som är sjuk) under min föreläsning för att jag ska slippa missa mer i skolan så blir även jag varm i kroppen. 

 

Så idag ska jag, efter två veckor, äntligen till skolan igen :) 

 

Ikväll blir det till att baka lussekatter eller som min mamma alltid sa, lusingar, till barnkalaset/adventsmyset i helgen.

 

 

Puss

Klockan har passerat tjugotre. I mörkret ligger jag och lyssnar på Ben Howard från en spellista jag kallar "att somna i en sked", vilket är precis vad jag försöker. Somna i skeden av en kudde. Patetiskt? Möjligt, men trots att det inte går att jämföra med en varm kropp med hjärtslag och doft så är det ganska mysigt. 

 

 

God natt, sleep tight...

Då har jag varit inne och kollat några av de stora bloggarna. Ska jag vara helt ärlig är det sällan, väldigt sällan detta händer dock blev jag lite intresserad att jämföra deras med min egen. Nu låter det som om jag lägger ner hela min själ i den här bloggen, det vete tusan om jag varken har lust eller tid till men eftersom ni bett mig skriva så kommer jag att göra mitt yttersta för att ni ska bli nöjda. Såg förresten en slogan på en företagsbil tidigare idag "Kunden nöjd, våran fröjd", ungefär så känner jag också. Fast hade jag haft ett företag hade min slogan troligen varit "Pengar in och jag är din!". Men för att trilla tillbaka på det här med de stora bloggarna. Jag var inne på Tyra Sjöstedt´s blogg och möttes av ett inlägg som inleddes på följande sätt: "Haha militär är lite min grej, det matchar mina ögon som för övrigt har blivit grönare den sista tiden? Går det, rent teoretiskt?" vilket jag genast var tvungen att fb-uppdatera. Går det rent teoertiskt? Ja, troligen. Rent teoretiskt fungerar väl det mesta. Frågan är väl om det är rent fysiskt möjligt, vilket jag inte har någon aning om. 

 

Okej kära vänner, detta är vår sjunde dejt...jag vet inte om jag är försnabb på det men lika bra att ta det nu. Känner mig själv tillräckligt uppvärmd och jag tror aldrig att det perfekta tillfället finns. Nä, ärligt gå aldrig och vänta på någit perfekt tillfälle. Det är ju alltid mottagarens reaktion som kommer avgöra vad som är det perfekta tillfället och hur ska man kunna känna sig hundra procent säker på hur personen kommer att reagera, innan?

 

Så...Analsex alltså. Enligt mig, alla får ha sex på det sätt som ger dem njutning. Direkt eller indirekt. Det skulle inte kunna röra mig mindre. Men jag har väldigt svårt att se mig själv porrfilms-sexig och stöna medans jag har en penis uppkörd i analen. Oavsett glidmedel, smekningar, uppvärmning, upphetsning. Mitt bajs kommer ut där ifrån. Jag kunde knappt gå på toaletten på flera veckor efter förlossningen, skulle då den akt som är någit av det bästa jag vet förknippas med den värsta smärtan i livet? Jag blir rent svettig när jag tänker på det. Sen är det klart att det blir väldigt komplicerat om "mannen utan ansikte" (när han väl får ett ansikte) tycker att analsex är det bästa som finns. Jag vill ge honom det bästa och total njutning. Frågan är bara om det går. Det sitter så psykiskt att jag undrar om det skulle vara fysiskt möjligt för mig. Kanske lägger mig i fosterställning och bölar mitt i allt..."förlåt, jag ville verkligen men det går bara inte! förlåt!...vill du ha en klubba?". 

 

Jag är alltså inget big fan av analsex, trots att jag saknar erfaranhet av det. Skulle det sen vara så att jag träffar någon som så gärna vill. Då är det viktigt för mig att han själv skulle kunna tänka sig att få något där bak. Det ska ge män stimulans också, så...om det känns väldigt främmande för honom, varför ska jag då ställa upp? Det är klart att han kanske gör någonting för mig som inte han egnetligen själv önskar men då får man ta det där ifrån. 

 

Har ingen aning om hur jag nu ska avsluta detta inlägg. Vi kanske bara ska säga så? Jag är så himla trött efter den underbara helkroppsmassage jag fick. Tacka gud att hon är en äldre kvinna och dessutom nära vän till familjen ;)

 

 

Så...God natt fina ni. Ta hand om varandra och er själva så hörs vi snart igen.  

 

Handtag, famntag, klapp och kyss!

 

 

Listan skulle bli lång om jag skulle skriva upp alla fördelar med att dejta under vinterhalvåret, som att ta kvällspromenader i en stad upplyst av ljusslingor, glöggbodar och barn som sitter och önskar sig fred på jorden i tomtens knä (för det gör dem väl, barnen?). Eller att komma hem efter en långpromenad med snöflingor i håret som smälter i värmen. Laga god mat tillsammans och hamna i soffan med tända ljus i bara pyjamas. Men jag är beredd att stå över  det, att vänta till i vår. Jag har liksom svårt att tänka på alla dem mysiga sakerna utan att se närheten. Tankarna utesluter inte långa sekunder av generande ögonkast, eller att krypa upp i famnen på "mannen utan ansikte" och låta hans armar omfamna mig. Eller många härliga kyssar...Och har ni sett min hy? Kul att vakna upp bredvid honom en lördagsmorgon och se ut som att jag försökt att julpynta mitt aniskte. Försökt? Ja, jag har i vilket fall som lyckats jävligt bra. Jag är rödflammig, röd prickig, finnig och flagnar på vissa områden. Känns ju sjukt fräscht. Mums, henne vill man ju bara sätta tänderna i. Suck! Jävla skitväder. 

 

Ja, när vi ändå är igång. Snö är mysigt...på landet. Och bara på landet. Där snön är vit och tjock och knakar under fötterna. Där den gnistrar som små kristaller i vintersolen. I stan blir den bara grå och förvandlas snabbt till slask, vägarna blir till is, likaså cykelbanorna. Skulle man klä sig så att man skulle stå ut i kylan, vilket innebär byxor, tre par tröjor, raggsockor, gore tex skor, tärmobyxor, tjockjacka, mössa, halsduk och vantar, när man är i stan, kul att gå och kolla kläder i butiker då. Eller fika "jag ska bara..." 20 minuter senare kanske man är beredd att beställa. 

Nä, lätt ska det inte vara. Och de här helvetes månaderna har ju influerat hela året. Knappt lönt att längta efter sommaren längre. Och den där vårdejten? Äh, kanske ska sluta att drömma om att dejta överhuvudtaget. 

Och när man tror att jag är som mest bitter så ska jag överraska er och dra på lite mer. Vi har liksom fått några jävla koppor nu också. Vattkoppor, Svinkoppor. Skitsamma, de har alla fall tagit död på min nya träningsvecka. Jag tackar så hjärtligt för den depperissionen som det leder till. Suck. Joel verkar inte lida än, thank God! 

 

Bitterfittan med PMS

Lördagsnatt. Klockan 03.20. Sms: "Ligga?". 

 

När man skriver ett sånt sms, om man skriver ett sånt sms (vilket jag hoppas är otroligt sällsynt), vilka svar förväntar man sig? "Gärna" "Här?" "När?" "Alltid"...

Vill du ha sex, ansträng dig lite vännen. Oavsett om det är ett one-night-stand. "Ligga?" Hur kåt kan man bli? Och skulle man råka vara det innan, ja...troligen inte mycket längre.

Det finns ingen som kan springa ett mara utan att träna. Första träningsrundan är lika viktig som den första tävlingen. Så låtsas inte att du är övernaturlig och kan leva året i soffan men ändå gå i mål. Och än en gång, även om det är ett one-night-stand eller en sexuellrelation, om man ska ha sex ihop med någon är det väl lika bra att det är bra!? Det är vi väl alla värda, bra sex!? Då är förspelet nästan A och O. Ett förspel behöver inte pågå otroligt länge för att ge effekt. Några kyssa, händerna på rätt ställen, några ord. Ibland mer. Ibland mindre. Men det är väldigt viktigt. "Ligga?", det funkar inte ens för en snabbis. Det funkar aldrig och jag undrar verkligen hur dina tankar gick!?

 

Smset är obesvarat. Det kommer det toligen alltid vara. 

 

Nu ska jag somna till Ed Sheerans underbara röst - Give me love och Kiss me (ett självdestruktivt beteende som jag är smått beroende av).

 

Ps! I morgon börjar min träningsvecka, underbart! Vi börjar med två pass. Jag som legat helt still i över en vecka känner mig verkligen som en säck potatis. It sucks. Men det ändrar vi på nu. 

Ds!

 

Puss & Kram