50 nyanser av henne

Det räcker med att jag berättar att jag bor hemma, i mitt gamla flickrum, under samma tak som min pappa för att drömmen ska spricka. Min pappa och jag är väldigt olika, eller vi lever i alla fall livet på väldigt olika sätt. Jag behöver inte gå in mycket närmare på skillnaderna, dem är i sammanhanget ointressanta. Utöver bostaden (jag vill ändå att ni ska veta att jag är djupt tacksam över att ha möjligheten att komma tillbaka hem och jag förstår inte hur situationen efter seperationen med T skulle sett ut annars) är det mycket i skolan, hela tiden. Jag har nog aldrig tidigare smakat på stress av denna sort. Det beror självklart på att skolan inte heller är det enda element som just nu väcker stress inom mig. Vi har träningen, det räcker inte ens med att jag tränar för att jag ska känna mig nöjd, jag vill träna mer och se fler resultat och har svårt att överhuvudtaget värdesätta de små, små förändringar som sker. Den ekonomiska delen i det hela har jag svårt att gå in på utan att känna att jag vill dra täcket över huvudet och gråta. För att igen falla tillbaka på problematik i skolan så saknar jag ännu praktikplats. Då ska vi gå ut i mitten av januari. Kul. Min vardag saknar helt rutiner, tentaperioderna sätter sömnen ur spel, jag har Joel varannanvecka (vilket gör att alla veckor ser olika ut), jag tränar intensivt de veckor jag inte har Joel och två gånger i veckan då han är här (på grund av att barnpassning endast finns tillgänglig två kvällar i veckan). Detta sätter även kosten ur spel. 

För att komma till poängen så är det inte såhär jag vill leva. Det är inte i den här situationen som jag ser mig själv som den bästa Elin som jag kan vara.

Min livssituation i drömmarna skulle innefatta min egen lägenhet med min inredning, mina tavlor och allt det som speglar mig och den jag är.  Ett jobb som jag trivs med och som inte nödvändigtvis är direktkopplat till min utbildning men där jag får möjlighet att använda mig av min kunskap. Att jag träffade pappa i endast situationer där vi kan locka fram våra bästa sidor, som över en kopp kaffe eller en middag. Jag skulle vilja ha mer rutin gällande min träning och träna mer, en förändring och egentligen den enda jag kan påverka för tillfället, eller snart. Jag ska flytta över till Sats vid årsskiftet när mitt träningskort på Forum går ut. Där finns ett större utbud på barnpassning vilket kommer att leda till att jag kommer att kunna träna åtminstone fyra gånger i veckan de veckor Joel är här. och det känns i alla fall skönt att det är på ingång. Sen är det ju den återkommande närheten som jag så gärna skulle vilja ha...

 

...varför är det inte som på gymnasiet? Då kunde man träffa någon bara för någon månad och det var inte konstigt om det sedan inte ledde till något mer seriöst. Man kunde gå på några dejter och känna efter, bara ha någon där och inbilla sig att man var kär, men utan tanken att man skulle leva resten av livet ihop. Varför ska det vara så komplicerat nu? Är det på grund av att jag har barn som det inte funkar längre? Är det därför alla backar tre steg och är skiträdda för att jag ska falla? Jag är inte ute efter ett förhållande och ännu mindre att leka "mamma, pappa, barn". Ärligt talat, när det gäller kärlek vill jag nog mest ha roligt, kyssas, kramas, skratta och göra små bus som inte ger jobbiga konsekvenser utan som bara ger minnen som blommar upp leendet på ens läppar varje gång man påminns om dem. Skicka mysia sms, utan att det ska tolkas som "får jag chans på dig?". 

 

Nä, lätt ska det tydligen inte vara, men ibland måste man bara ta sig igenom det, överleva. Jag vill trots allt sitta i min egna lägenhet med min examen och känna "jag klarade det. Trots alla motgångar. Trots min saknad av mamma. Jag klarade det, (helt) själv". Därför måste jag bita ihop. Det här är bara förspelet, de första, tuffaste träningspassen som kommer att ligga som grund för det senare loppet. Det här är bara början på det som kommer sen. Det viktiga är att inte glömma bort tjusningen i det och fortsätta att älska. För trots allt älskar jag att leva och så hoppas jag att jag alltid får känna.

 

Detta lär vara bloggens tråkigaste inlägg, det lovar jag att gottgöra. 

 

 

Pussar och kramar