50 nyanser av henne

Det är svårt att gå snabbt. Den istäckta makren ger fotstegen en ny karaktär och hela mig till att se ut som att jag dansa mig fram. Det ser troligen sjukt löjligt ut men jag försöker inte bry mig. Eller rättare sagt så bryr jag mig inte alls. När jag var yngre hade en sådan sak som halt väglag kunnat få mig att stanna inne och missa skolan "mamma, jag ser ut som bambi på hal is, inte en chans att jag går ut!".

 

Musiken spelas högt i mina öron och suddar ut världen runt omkring mig. Allt försvinner, allt utom konturerna av dig. Jag ser dig på håll. Vi kommer troligen att mötas, du kommer att kunna cykla ikapp mig och jag vet var du är påväg, vi ska åt samma håll. Jag vill gå snabbare. Hoppas på att du ska hamna bakom mig och inte se att det är jag när du cyklar förbi. Vill inte riksera den spända stämning som skulle infinna sig om våra blickar skulle mötas. Du motsvarar ingenting jag vill ha. Du är långt ifrån "mannen utan ansikte", eller? 

Vid övergångsstället lyser de gröna gubbarna. Jag är nära, men vågar inte springa. Rött. Bilarna passerar mig vid trotoarskonaten och kastar upp snöslask på mina skor och byxben. -"Fan också".

-"ajdå". Jag hör att det är du. Fan också, tänker jag igen. Då tittar jag mot dig och våra blickar möts. Jag har lovat mig själv att ta avstånd. Att inte hälsa. Att inte ge dig möjligheten att tro att min attraktion till dig är bortom alla gränser, att jag inte skulle kunna stå emot trots att jag vet att du spelar med mig som en spelpjäs i ditt bekräftelsesökandespel. För det kan jag. Det kan jag. "jag ska inte hälsa".

-"hej!". Fan, igen. De röda gubbarna lyser upp ditt ansikte och speglas i dina ögon. Trots att det ser ut som att du brinner är du vacker. Och du ler. Precis som första gången våra blickar möttes. Det enda som skiljer stunderna åt är att jag inte längre kan känna den fysiska värmen som du spred genom  min kropp. Istället väcker du en tyst längtan om makt. Jag vill visa dig att du inte är värd mig. Att det var du som förlorade, inte jag. Jag har inte förlorat någonting. 

En buss kör förbi och täcker mina skor med slask. Grått, kallt, blött slask. Min frustration formar ännu ett leende på dina läppar.

- "Ska du träna?". Ja, det kunde man ge sig fan på, att du skulle starta en konveration också. Det räckte tydligen inte bara med att hälsa.

- "mmm".

- "ska du hoppa upp?" Du ger en lättsam nickning bak mot pakethållaren.

Det är nu jag ska tacka nej. Säga att jag hellre går. 

- "är det okej, hade det varit nice!?" 

En mental suckning. Vad är det för fel på mig? 

Du ler. Jag ler. Grön gubbe. 

Jag håller i din jacka, i din midja. Vill inte hålla om, vill inte vara för nära. Kan jag vara för nära när du doftar så gott? Vi säger ingenting till varandra. Inte på hela tiden. Jag inbillar mig att jag känner dina andetag. Bakom din stora vinterjacka och träningsväska kan jag skymta gymmets logga. Vi är nära. Nära gymmet och nära varandra. 

Is. Hjulen tar ny rikting. Du försöker ta kontroll om styret. Isen ger sig inte. Jag hör att du svär. Jag är tyst, koncentrerar mig på att hålla kvar. Isen vinner. Vi faller. Rakt ner på marken. Du svär igen. Ett magbubblande skratt växer i mig och jag kan inte hålla mig. Jag skrattar så att tårarna rinner. Tänker på bambi. Tänker på alla som går förbi och ser oss ligga här, i snön med stora jackor som döljer våra ansikten och träningsväskor som öppnat sig och slängt ut våra vattenflaskor och shakes. Min ena sko ligger bredvid mig ser jag i ögonvrån. Du börjar också att skratta. Vi ligger kvar och skrattar. Och nu lyckas du väcka känslan igen. Värmen. Skratten tystnar i samma stund som våra blickar möts. Vi ler. Du reser dig upp. Jag ligger kvar en stund och skrattar tyst för mig själv tills du tar av dig din handske och räcker mig din hand. värmen sticker i min handflata och sprider sig genom kroppen när vi nuddar varandra. 

- "tack!"

- "mm" säger du. Nu är allt som vanligt igen. Jag är bara en av de andra. En av dina spelpjäser. Vi plockar ihop våra saker och jag slänger väskan över axeln. Vi är tysta. Du ser inte längre åt mig utan låser din cykel medan jag går mot ingången. Allt hade varit mycket lättre om jag hållit kvar vid mina principer och inte hälsat. Allt hade varit mycket lättare om vi aldrig hade träffat varandra.

 

Han finns i verkligheten. Känslan finns. Men dagen har aldrig funnits.