Inte ens du ska få ta sönder mig
Kategori: Allmänt
Okej. Innan jag somnar så finns det bara en sak till jag vill säga. Att mellan alla mina levnadsglada dagar. Mellan alla dagar då jag älskar livet mer än mig själv. Då finns det dagar då jag trillar ihop. Som en sprucken ballong. Ner på knä. Ner i gråt. Och sorg. Och hat.
Som den sista byggstenen känner jag att jag är på väg att förlora dig också. Att problemet bara blir större. Att det snart går över alla gränser och att det inte längre är en parantes. Att det inte kommer att göra ont bara just nu. Och om jag lägger mig platt nu, då kommer jag att förlora mig själv. Jag som precis har byggt upp mig själv. Igen. Jag kan bara inte tillåta det. Jag kan inte låta dig göra så. Du får inte släcka min livsglöd. Inte den eld jag nyss tänt. Din sorg, din frustration, din osäkerhet och förvirring...vad det än är du känner så får det inte förstöra den jag blivit. Du får inte ta mina andetag ifrån mig. Och du får allt i världens inte ta min sons mamma ifrån honom. Du får inte stjäla den styrka som livet har gett mig. Och inte heller slå sönder den stolthet jag känner över mig själv som en kristallvas.
Tårarna blandas med regndropparna och försvinner i samma stund de når marken. Där avslöjas inte min sorg. Som om jag aldrig gråtit. Jag sitter i en trappuppgång, i ett hörn på ett hus. Sitter på en kall, blöt stentrappa. Mitt i vintern. I en korsning. Bakom husväggen som jag lutar mig mot, är mina tårar lämnade i omedvetenhet. Där kan skratten klinga. Och det bör dem. Det ska dem.
Bilar kör förbi och bländar mig i mörkret. Men jag håller kvar min blick ut i tomma intete. Jag har fästen men jag vet inte mot vad. Mörkret. Människor passeras. Jag ser att dem ser. Ser mitt trasiga jag. Ser att någonting gör väldigt ont i mig. Dem flesta passerar i tystnad. Tittar. Tittar bort. Låtsas som att ingenting hänt. För ingenting har hänt...dem. Men vad ska de göra? Ingen vet. Inte heller jag. Finns inget att göra. Inte nu. Ingenting hjälper. På andra sidan. När det gått förbi. Då kan skratten klinga igen. Och det bör dem. Och det gör dem. För ingenting har hänt.
Det smakar gott i min mun. Troligen parfym från min halsduk som jag tryckt mot mina läppar för att tysta mina ångestfyllda skrik. Eller så kommer smaken från dropparna som landat i min panna, vid hårfästet och fångat upp morgonduschensschampoo som sedan blandats med mina tårar och som tillsammans slingrat sig ner längst mina kinder, ner på mina läppar och min tungspets.
Jag är trött. Alldeles matt.
Jag vet att det inte är slut här. Att detta inte är sista sidan. Jag vet det. Men just nu önskar jag att det vore så. Och så reser jag mig upp. Inte för att jag slutat gråta. Inte för att jag känner mig lugn och trygg. Inte för att sorgen har gått över. Utan för att jag måste. För att livet inte är en film. För att inga eftertexter kommer att spelas upp framför mig och inga lampor i biosalongen kommer att tändas. Det här är mitt liv. Och det är förjävligt ibland. Ibland gör det jävligt ont. Och ibland tror jag att jag inte kommer att klara mer. Men så tänker jag på alla dagar som gått. Alla år jag tagit mig igenom. Alla människor jag saknat och tvingas att sakna hela mitt liv. varje dag jag lever. Och så tänker jag igen. Det här är mitt liv. Och står inte jag ut med situationen som den ser ut idag, då är det min uppgift att göra någonting åt det. Inte för att jag kommer att sluta gråta och leva lycklig i alla mina dagar. Utan för att jag är jag. Och så länge jag är nöjd och står för den jag är, då får ingen trycka ner mig. Men det är jag som avgör det. Om jag blir nertryckt eller inte. Den styrkan har jag. Så att jag går. Medans tårarna fortsätter att rinna. Trots att jag måste stanna till och skrika i halsduken flera gånger på vägen, sätta mig på huk och hämta kraft. Så går jag. Ett steg i taget. Framåt. Och jag vet att jag klarar det. Även om jag tvivlar ibland.