Den som väntar på något gott...
Kategori: Allmänt
Ni som otroligt nog väljer att följa min blogg vet att det igår skrevs ett långt och mycket spännande inlägg. Det är borta. Jag är fullt medveten om detta. Det fanns liksom inga andra alternativ, efter att jag skickat en vänförfrågan på facebook till A (som jag väljer att kalla honom). Jag vet inte hur han skulle reagera om han först stött på min förfrågan och sedan dessutom trillat över en blogg med ett inlägg som beskriver honom och vårt möte. Hur creepy kan man verka liksom!? I självaverket är jag inte speciellt creepy, jag är ganska snäll och oskyldig av mig. Däremot kan jag inte låta ett par så vackra ögon passera utan att ta chansen att få se dem igen. Visst kan jag vara sådär mellanmjölks svennig och spela svår. Låtsas som att han bara är en i mängden och vänta och hoppas på att han ska ta kontakt. Jag vet inte ens när eller om vi kommer att ses i skolan igen. Det är snart jul och efter julen är det praktik och...ja. Ni hör. Om inte annat kanske vi ses i vår. I vår. Han hinner både träffa en tjej, gifta sig och skaffa barn till dess. Själv hinner jag bli gammal och grå. Eller åtminstone glömma dem igen, ögonen. Nä, jag säger det öppet och klart för er: Jag kan inte det här med spelet. Även om jag kör mitt eget spel, för det tror jag att alla gör. Är jag intresserad så är jag det fullt ut. Vill jag krama någon, med eller utan sexuellt intresse, så gör jag det. Är någon vacker så säger jag det, oftast. Och tycker jag om någon, som vän eller på annat sätt så ser jag ingen anledning att hålla inne med det. Jag hinner med andra ord ofta prata innan hjärnan hunnit öppna för dagen. Och tydligen är mitt hjärta direktkopplat till min mun. Positivt eller negativt ligger i betraktarens och mottagarens ögon. Men i vilket fall är det min mammas förtjänst. Även om hon ofta försökte motivera mig att inte dränka människor jag tyckte om med alla mina känslor och all kärlek jag kände, för att jag på så sätt sätter mig i ett underläge och ökar risken att bli sårad, så sa hon ändå alltid: -"En komplimang är någonting positivt och kan inte såra någon. Ge så mycket komplimanger du kan, men inte för att vara snäll du ska alltid mena och känna det du säger." Fin hon var, min mamma.
Men ja, självklart har jag förlorat upprepade gånger. Visst har jag varit för på. På grund av att det är ovanligt att vara så pass ärlig och framåt med sina känslor har jag blivit missuppfattad och slutsatser har tagit från respondentens håll, slutsatser som kanske inte alltid har stämt överrens med det som jag har försökt att få fram. Men på något sätt tycker jag ändå att det är värt det, för alla de gånger jag vunnit, dem betyder så mycket mer. Alla fina vänskapsrelationer jag nu har. Vänner som aldrig kommer att kunna ta sig ur mitt hjärta.
Meen, som sagt. Några gränser måste jag väl ha, sägs det och jag övar på det. Försöker att hålla tillbaka. Försöker att vara svår. Eller åtminstone inte lika öppen.
Ännu har han inte svarat. Om det är spännande? Det är sjukt spännande.
Och ja, jag skrev ett inlägg om honom nu. Men detta får han gärna läsa.
Nu ska jag återgå till uppsatsen igen.
God natt mina vänner!