50 nyanser av henne

 

När jag var liten var jag rädd för mycket, spindlar, skogssniglar (en rädsla som skulle kunna skriva sin egen historia), "höga" höjder och att i största allmänhet göra fel. Idag är jag inte speciellt rädd för någonting. Alldra minst är jag rädd för kärleken. Jag kan springa in i förälskelse, kasta mig handlöst och landa med ett magplask i det som jag tror är kärlek, eller som för mig är kärlek. Det är inte för att jag saknar erfarenheter om att bli sårad. Jag har blivit sårad flertal gånger, lämnad och bortvald. Det har som för många andra kostat mig många tårar, sömnlösa nätter och labila dagar som pendlat mellan gråt och skratt. Det tar ett tag sedan viker jag ner det som en filt i min ryggsäck av erfarenheter. Bär med mig det som ett minne, både det bra - den tiden jag hade innan jag föll i hop i gråt, och det dåliga. Det är bara det att jag har bara bestämt mig för att inte vara rädd. Eller nä, så är det inte heller. Livet har lärt mig att det kostar mycket mer att vara rädd för livet än att bli sårad. Att det är bättre att gå i sönder lite grann än att skydda sig från att inte gå i sönder alls. Jag har gått sönder flera gånger. I små, små spillror har jag legat utspritt på golvet och trott att jag aldrig ska få ihop mitt eget pussel. Men man lär sig. Man lär sig var bitarna ska sitta. Det betyder inte att jag hittat mig själv och vet allt om vem jag är. Jag har faktiskt slutat leta eftersom en ny sida ständigt visar sig när man hamnar i en ny livserfarenhet. 

Men älskar jag att ha fjärilar i magen. Att ständigt le och fnissa för mig själv på stan av bara tanken på en annan person. Jag älskar att irritera mig på att ett och samma namn ekar i huvudet på mig. Jag älskar att älska!

Därför är jag inte rädd. 

Detta betyder inte heller att jag kastar mig in i förhållanden eller dejtar "hejvilt" eller låtsas vara kär bara för sakens skull. Jag är faktiskt ganksa dålig på att dejta. Jag dejtar nästintill aldrig. Faktum är att mitt hjärta trots allt är ganska kräset. För att påriktigt få mitt hjärta att tappa sina hämningar krävs en spännande och intressant personlighet. Och vackra ögon. Och nära till skratt. Sen är jag såld. Det är så jag faller. Och jag fastnar snart för en person. En person som ger mig någonting har jag svårt att glömma. En person som berör mig själsligt. Så det är klart att det kan göra ont. Ont att bli sårad. Men jag går sällan sönder. Inte helt. 

 

My heart will never break its just reloading for someone new...

 

 

Det är orden i låtarna vi delade som får mig tillbaka till minnena av dig. Orden som jag själv skulle kunnat ha skriva till dig, om dig, om oss. "Jag är nog inte det du drömmer om men jag är det du ser". Du såg mig, långt in bakom allt det som andra brukar fastna i. Såg sånt jag inte sett själv. Och jag tror att jag såg dig med. 

 

Vi pratade mycket. I samtalen möttes vi på nytt, flera gången. Och jag gick vilse, berusad av känslan i alla dina tankar. Långa stunder spenderade vi även i tystnad, lät känslan tala, omfamna oss och lät oss bara vara.  "Jag förstår precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord".

Vi var så lika, men ändå så olika. Du var alltid så nära men ändå så långt ifrån, och vi  försökte hålla kvar i det som skulle ta slut. Det som aldrig skulle hända. Det som aldrig var meningen. För det var aldrig du och jag. 

 

Du kommer alltid att vara speciell, men det betyder inte att det som är nu är fel. Vi kommer alltid att finnas i minnena av det som var. Tack för att jag fick uppleva det, tillsammans med dig :)

 

 

Vi ses när vi ses!

När man är singel är det härligt att fantisera om kärlek. Hur den ska kännas, hur den ska låta och hur den ska smaka. I fantasierna är han helt perfekt, skräddarsydd till att passa just mig. Han kompletterar alla mina svagare sidor precis som jag kompletterar hans och han får mig att växa.

Han väcker mig med en kyss varje morgon efter att han studerat mitt vackra ansikte när jag sover. Och han älskar att slösa bort en hel dag i sängen med mig (detta helt bortsett från att jag själv hade fått spel och fått rastlösakårrar längst hela kroppen, men som sagt i fantasin är allt perfekt). Han luktar alltid gott, så fantastiskt att jag skulle kunna drunkna i mina egna kyssar på hans hals. Han känner tydligt av när jag börjar bli irriterad och tar då ett naturligt avstånd från mig, på samma sätt som han känner av när jag är ledsen och tröstar mig genom att bara låta mig vila i hans famn. Han lagar otroligt god mat, detta är en av komplensationerna av mina sämre sidor hehe. Han älskar att bli överrasakad och bortskämd för att jag ÄLSKAR att överraska. Ofta tar vi en spontan-kaffe på stan och bara tittar på folk, försvinner in i den verklighet vi annars inte är en del av. Han älskar kaffe! Och vin. Och att träna. Vi kan prata i timmar om allt och inget, försvinna in i drömmar som vi plötsligt delar. Han överraskar mig hela tiden med att vara så otroligt spännande. Ibland ryker ihop, men då blir vi alltid sams igen...i en kyss. Han är lika barnsligt såld på attt kyssas som jag. Vi älskar att ha roligt, barnsligt roligt. Vi gör ofta småbusiga äventyr och ser gärna världen från olika synvinklar. 

På kvällarna somnar vi alltid i en sked, omfamnande av varandra och varandras kärlek. Och vissa kvällar låter vi oss somna till mysmuisk som spelas från mobilen. När han ser mig försvinner allt annat. Och när jag ser honom inser jag att han är mitt allt. 

 

Han är helt enkelt felfri. Helt perfekt. Det enda problemet är att om jag låter honom vara dörrvakt till mitt hjärta kommer jag aldrig att hitta någon verklig man. Jag kommer aldrig somna i en sked och kommer inte att bli väckt av en kyss...

 

Drömmar ska ibland bara vara drömmar. Kärlek är så mycket mer än så.

Under natten var du nära. Så nära. Världen runt omkring mig var så olik sig själv men du var den samma. Lika vacker och charmerande. Det var när våra armar snuddade till varandra av ett medvetet misstag, våra blickar möttes och vi skrattade generat. Allt var som det brukar. Men när vi avbrutit skrattet genom att titta bort för snabbt titta på varandra igen, se på varandra, tog du min hand. Hjärtat slog hårt så att kroppen hettade. Vi stannade till utan att släppa blicken. Vi log inte längre utan sökte svaret på våra frågon i varandras ögon. vi närmade varandra osäket men så längtande. Och så möttes våra läppar. Och jag tryckte mina så nära dina jag kunde. Och mina armar förde dig närmare mig och jag vet inte om du förde mig närmare för jag var så inne i mina egna känslor, i min längtan efter dig. Mitt hjärta slog så hårt att pulsen ekade i mitt huvud och jag kunde inte tänka. Eller jag vet inte om jag tänkte. Min mage vred sig och jag förde mina fingrar in genom ditt nackhår. Tror jag. Jag vet inte, jag minns inte. jag minns bara känslan. Känslan i min kropp och känslan av dina läppar. 

 

Sen vaknade jag, vaknade upp mitt i vår första kyss.

 

 

Min älskade man utan ansikte, allt jag just nu drömmer om är att få dansa med dig. Dansa mig svettig medan dina händer överraskar mina höfter upprepade gånger så pass oskyldigt att jag tvivlar på att det hänt, och tvingar mig att titta på dig frågande och sedan generas när jag möts av din blick. Jag vill mötas i skrattet och dela känslan av att natten aldrig kommer att ta slut. Jag vill krama om dig flertal gånger för att jag inte vågar kyssa dig, men helst av allt vill jag kyssa dig.  Jag vill känna ett svagt sug i magen när en annan tjej på dansgolvet söker din uppmärksamhet, men som följs av en otrolig lättnad när du tydligt visar att intresset inte är ömsesidigt. Jag vill att musiken ska svepa oss, omfamna oss som en bubbla från dem andra. Som om det bara är vi som hör den. Vi ska dansa mest av alla, galnast av alla, men det är inte därför de tittar. De tittar för att de kan se, det vi inte ser men som vi båda känner. Jag vill att solen ska gå upp innan vi hinner att gå hem. Och jag vill att vi ska gå tillsammans. För att jag vill sova med dig.

Jag vill bara säga en sak. Det finns en sak jag tycker är galet ocharmigt, så ocharmigt att det liksom inte går att se förbi eller komma över. Att på ett extremt genomskinligt sätt försöka linda in "jag vill ha sex med dig" i "jag kan komma över och se film". Alltså, ja kom du och se film men efter det här finns det troligen ingenting du kan göra för att få mig våt unge man. Eller förresten, vi skippar filmen också. 

 

 

Han ligger nära. Hans kropp är nästan ett med mig. Hans bröstkorg, hans trygghet och värme gör avtrygg längst min rygg. Hans arm omfamnar mig, vilande på min midja och slingrar sig med min upp till en fläta av våra fingrar. Våra händer är så nära mina läppar. Nära mina bröst. Hans lår stilla smeker min rumpa. Jag blundar. Det handlar inte om sex. Vi behöver inte ens vara nakna. Det handlar om närhet. Om trygghet. Om känsla. 

Du kan därför inte hitta skeden ute i natten med ett alkoholpulserande blod. Ute på nattklubben hittar du ligg, one-night-stands och sex. Skedar är dyrbarare än så. Skedar hittar man i personer som charmar en med sina ögon, läppar, skratt eller personlighet. En sked kan till och med vara en nyckel till ditt hjärta. 

 

Missbruka inte skedens kraft!

 

 

Jag lägger ner det nu. Jag pallar inte. Det kostar för mycket...av mina tankar och min energi. Jag försökte denna gången, att inte känna så förbannat mycket. Att låta känslorna mer eller mindre komma till mig, istället för att leta efter dem. Vissa dagar försökte jag till och med trycka dem åt sidan när dem försökte att anfalla mig. Så, nu orakar jag inte mer. Orkar inte att låta mig bli kär, eller åtminstone möjliggöra att känslor uppstår...

 

Men vem är jag då? Vem är jag om jag inte skickar smset som jag inte borde skicka, om jag inte efteråt skirker "jag är dum i huvudet, jag är så dum i huvudet? HUR LYCKAS JAG...IGEN!?" Vem är jag om jag inte väntar på ett sms? Om jag inte kan skratta för mig själv när jag går på stan och tänker på hur barnsligt lycklig jag kan bli bara av att solen lyser. Vem är jag om inte jag drömmer om att få överraska någon? Eller om jag tillåter mig själv att stå och se på när en mur av självförsvar byggs upp framför mig, vem är jag om jag tillåts att bli svår och tillbakadragen? 

 

Om jag inte vågar att älska passionerat igen och igen och igen, hur många gånger jag än bräns. Om jag inte vågar att tro på kärleken. Om jag inte är den hopplösa romantikern, vem i hela jävla friden skulle jag vara då? 

 

Oavsett vem jag skulle vara då, är det någon jag inte skulle trivas med att vara, någon jag inte vill vara och någon som är väldigt långt ifrån vem jag är. Så...jag får väl bita ihop för att någonstans där ute måste det ändå finnas ett hjärta som vill klappa för mig. 

Ni står i hallen. Ni som för bara några minuter sedan varit inslingrade i varandra, bildat en enhet och viskat små ord i varandra öron som avslöjat er innersta lust. Ni står nu som två främlingar och undrar hur ni ska avsluta och säga hejdå på ett lika naturligt sätt som ni igår hälsat på varandra. Lika generade, stammande och sökande efter rätt ord. Och så tar han ditt nummer som ett tecken på "vi hörs" eller vad han egentligen borde ha sagt, "vi kanske hörs". 

 Och så går en dag men telefonen ligger still, utan vibration av något sms. Men ingen skyldigheter exiserar. Inga större hopp eller förväntningar heller. bara en önskan.

Dag två, och oberoende av hur intresserad du är eller inte är, oavsett hur ful eller snygg han var, oavsett hur bra sexet var och hur många gånger du kom eller fejkade så vill du ändå att han skriver!? För visst skulle det vara kul om ett litet meddelande lös upp mobilen och den gråna vardagen? Ett litet tecken på att du är i hans tankar?

 

Ju mer du tänker på att han har ditt nummer och inte skriver, ju mer undrar du om dina ögon inte var tillräckligt vackra, om ditt skratt inte var tillräckligt inbjudande för att han skulle vilja träffa dig igen!? Du ransakar dig själv och allt du sa under den kvällen, om han egentligen väldigt tydligt signalerade att han inte alls skulle höra av sig trots att han bad om ditt nummer. Ju fler timmar som går, ju mer tänker du och tanken växer i hjärnan som en svamp i röven. Du vill bara klia sönder dig själv och skrika "för fan skriv någonting!" vilket egentligen betyder "snälla, älska mig!". Men när någon frågar säger du bara: "han skriver om han skriver och skriver han inte spelar det faktiskt ingen roll". Du gömmer dig bakom dina lögner på samma sätt som man springer in på toaletten, in bakom ett hörn för att dölja att man måste låta handen glida ner i byxorna och bara klia sönder huden på skinkorna. För vilket sken du än vill ge så går tankarna hela tiden tillbaka till vad det är som gör att han inte vill höra av sig.

 

Och så kommer tredje dagen, mobilen fylls med sms och telefonsamtal men av helt fel personer. Nu övertygar tredagarasregeln dig att han inte kommer att höra av sig. Att du inte var tillräckligt intressant. Och tanken på honom borde nu försvinna, men det gör den inte. Fast egentligen tänker du mer på dig själv än på honom. Kvällen blir plötsligt bättre och bättre och nästintill fantastisk, du däremot du som tidigare var en prinsessa som vem som helst skulle vilja ligga med igen, du är rätt världelös. 

 Så varför tar vi varandras nummer om vi ändå inte tänker ringa? Vissa saker kanske bara ska få vara engångsgrejer. det kanske inte behöver vara något fel i det? eller? Sen, tredagar? ärligt...fast nu börjar jag trämpa i djup vatten. Dejting är ju inte min starka sida.

 

Vi hörs när du vi hörs ;)

Precis som skrivit tidigare, någon gång i början, har jag lätt att tappa den röda tråden och knyta säcken när jag blir exalterad. Mitt i den brinnande elden måste jag bara få ut allt det jag tänker på, och nu har jag nyss tänt min tändsticka för berätta för er om det som mitt hjärta brinner mest för. Det som troligen är mitt kall. Det är som ni förhoppningsvis förstått är frågor som rör sex, och ofta djupet i dessa frågor. Och ungdomar. 

Jag har ingen dröm om att eliminera problem, olycklig kärlek, förvirring, jakten på bekräftelse, reflektioner kring "vem är jag?" eller andra tankar som snurrar runt i huvudet på de som står med ena foten i det som senare kommer att kallas barndom och den andra i vuxenvärlden. Det är vanliga tankar och känslor och en del av den personliga utvecklingen, vilket inte ska tas ifrån barn. Däremot vill jag att alla barn/ungdomar ska känna att de har åtminstone en del verktyg för att acceptera och kontrollera dessa tankar. Att alla ska kunna falla tillbaka på att "alla känner såhär, jag är inte konstig och det är inte farligt" och känna trygghet i det. Att verkligen tro på det. 

 

Världen där alla barn växer upp i sann trygghet, den värld som inte behöver ord som "maskrosbarn", där inga barn gråter sig till sömns, eller där barn inte känner sig bordglömda eller oälskade, den världen kommer aldrig att finnas. Precis som världen utan krig. Därför är det svårt att sträva efter det, men det vi kan göra är att känna ett kollektivtansvar att ta hand om allas barn. Att våga, på ett eller annat sätt, gripa in om det behövs. Det behöver inte ens sträcka sig så långt. Om du ser ett barn eller en ungdom (och egentligen vem som helst) som ser ut att gå i sin egen värld, eller som går med huvudet sänkt, HÄLSA! visa att du sett henne/honom. Tänk om det är det bästa som händer henne/honom den dagen. Den veckan, månaden eller året. I så fall kommer hon/han troligen alltid komma ihåg det. Att du sa "hej!" och det är väl inte så svårt?

Vad jag tycker att skolan har för ansvar och vad de bör göra är för ingående att ta upp här just nu, men att de SKA TA ANSVAR är ju en självklarthet. För mig. Tydligen inte för de själva. Det är ju så sorgligt att skolan ens vågar bolla över ansvaret på diverse aktörer och att allt i slutendan faller på pengar. PENGAR! Jag spyr.

 

Jag vill att alla barn ska känna att "jag kan (inte allt men någonting)" och "jag duger som jag är!". Perfekt och felfri finns inte, men idag räcker inte ordet bra. Vi ska alltid vara bäst. Helst på allt. Och det vet ju alla att det inte går, så vad jag tycker om den synen och det kravet som vi sätter på alla levande människor i dagens samhälle förstår ni säkert själva. Du är bra! Det räcker väl? Sen kan du vara jävligt bra på vissa saker. Men inte på allt! 

Jag vill alla fall göra vad jag kan för att förändra i skolorna. Det kommer att bli ett hårt arbete och jag kommer många gånger att få springa i motvind, med situationen som råder just nu är helt oacceptabel!

Jag vet inte om det egnetligen går att avsluta här. Om jag fått med allt jag egentligen skulle vilja få med, men tiden springer och jag har en del annat att göra just nu, tyvärr för jag skulle kunna skriva om det här i timmar. 

 

Puss & Kram

Män är kåta. konstant. I kön i livsmedelsaffären, på bion, i soffan, i hissen, på gymmet. De är alltid kåta. Okontrollerat kåta. De tänker med kuken och har inga som helst känslor. De blir aldrig kära och kan tänka sig att stoppa kuken i vilket hål som helst, när som helst och var som helst. Bara de får komma litegrann. Djur!

Inte? 

 

Och kvinnor? Vi har sex för män. Vi klär oss på ett sätt som väcker deras uppmärksamhet, allt för lite bekräftelse. På något sätt förväntar vi inte oss inte kompllimanger för hur vi är som personer. Om inte annat räcker det med ytlig beröm om vårt val av kläder eller smink. Får vi en komplimang för våra ögon eller läppar öppnar männen upp dörren för oss att falla i trans och förälskelse. För vi blir kära. Direkt. Sen går vi hem och har sex. För männen skull. Även om det är förbannat dåligt sex som gör mer ont än någonting annat. Men kom ihåg män kan inte kontrollera sig! Vi fick alla fall sex, han ville ha sex med mig! Just i den stunden glömmer vi att han lika bra kunde haft sex med ett träd. Han är ju man och konstant kåt. Men han sa ju att jag hade fina ögon så jag måste betytt någonting. För nu är vi kära. Bara så att ni vet. 

 

Och sen när det är dags att gå hem, för någon av dem. Då ska kvinnan under sitt euforiska tillstånd och förälskelse känna lite skuld över att hon ändå släppte till. Hon hade gett ett mycket mer seiöst, intressnat och spännande intryck om hon bara hållit hårt i trosorna och viskat: "en annan dag baby". 

Då hade mannen legat där med sin kulspruta till kön och troligen fått tillfredställa sig själv. För han måste ju komma lite. 

 

Kvinnor är inte djur. Inte i sängkammaren. Eller jo. Vi är strandlagda fiskar. Som legat lite förlänge och till och med slutat sprattla. Männen får bestämma. Mysigt när han bestämmer vad vi ska göra. Det gör ont! På något mysigt sätt, han tar ju i mig. 

 

Sex ska vara fantastiskt! Alla gånger! Alltid! - vi ska alla fall försöka. Självklart passar vi olika bra med varandra. Så är det alltid i alla former av relationer. Men avsluta aldrig en akt och bara var nöjd om du inte ens försökt. Sex är någonting av det bästa som det finns! Är du säker i dig själv som en sexuell varelse kommer du inte att använda det som ett sätt att bekräfta dig. Du kommer inte att ha sex med vem som helst. Inte hur som helst. Det finns väl ingenting sexigare än att se någon komma? Komma påriktigt! Om du kan njuta av det, då har ni troligen haft en bra stund tillsammans. Grattis!

Det är dags att stänga kapitlet om 2012 och vända upp för ett nytt blad, ett nytt år med nya utmaningar. Men först vill jga avrunda det år som vi nu passerat. Det år som försvann lika fort som det kom. 

Det var ett intressant år. Ett jävligt roligt år. Ett år som inte direkt ledde någonstans, men som under vägen till ingenting gav mig en hel del underbara minnen att skratta åt.

 

Aldrig förr har jag varit så levande. Aldrig förr har jag känt mig så stark. Aldrig förr har jag känt mig så osårbar. Och aldrig förr har jag varit så nöjd med mig själv. 

Det har även varit tufft många gånger, men aldrig har jag känt att det varit värt att ge upp. Jag har inte legat i fosterställning, gråtandes och hoppats att ett stort svart hål ska komma och äta upp mig. Jag har nog aldrig förr varit så lugn när världen varit på väg att rasa ner mitt framför mig. 

 

 

Året bestod av mycket kärlek. Flirt. Drömmar om skedar och vackra ögon. Ofta gick jag runt, medveten om att jag var kär i kärleken, men njöt lik förbannat ändå för att det var så mysigt att känna. Känna någonting som påminde mig om fjärilar i magen och elektriska stötar genom kroppen. Det gjorde inte så mycket att det inte var på riktigt. Jag var inte i behov av riktiga känslor. Att hitta mannen på vit häst som skulle rädda mig. Fanns inget att bli räddad från. Och skulle någon rida på hästen var det jag. Jag har nog aldrig förr varit så självsäker heller. Inte konstigt att killarna på Espresso House blev provocerade och sa: "Fan du är som en kvinna med kuk". Det är ett sätt att uttrycka det. Vet dock inte riktigt om det är så jag själv skulle vilja se på saken. Mitt lugn och min säkerhet i mina åsikter ser jag inte som ett vapen. Jag ser det som en tillgång att lära känna mig på riktigt. Om jag känner mig själv är det så mycket lättare för andra att se mig och förstå vem jag är. men visst, är man en man som anser att kvinnan ska sköta hushåll och barn och servera sin man middag varje dag så är det nog svårt att komma överrens med mig i diskussionen om ett förhållande. Och kanske också därför jag förvandlades till en hen, eller kvinna med kuk. I mina ögon är jag trots allt ganska kvinnlig och älskar att vara kvinna. 

 

Hur det gick med A? Underbara A. Han ville så gärna träffa mig och lovade att höra av sig. Det gjorde han inte. Det gick med andra ord inte så bra. Det gick egentligen inte så bra med någon jag träffade 2012. Om jag tänker efter, det gör jag ibland, ofta tillsammans med mina vänner. Mina bättre hälfter. Då är det rätt underligt hur jag kunnat träffa såpass märkliga killar under så kort tid. Tomma skal, med konstiga eller ihåliga drömmar och rätt gråa personligheter. Ofta redan upptagna (bara det i sig är ju konstigt). Dem har inte gett mig någonting, mer än bekräftelse, men inte heller den har varit långvarig eller speciellt givande efter ett tag. 

 

Jag har aldrig tidigare ångrat mig så sällan som under 2012. inte ens det där smset som blev ett sms för mycket. Eller tentan jag kuggade. Eller när jag sjukade mig från jobb för att jag fortfarande var full. 

 

Det var med andra ord ett bra år. Kanske inte det bästa. Men varje dag, oavsett hur dåligt jag mått så har jag kunnat stanna upp och känna "Fan va härligt att leva. Trots att det är skit nu så älskar jag livet!". 

 

• Det nya året ska bli mitt år!
• Jag ska inte längre sälja min själ för bekräftelse. Det är härligt en stund men nu har jag laddat upp mina batterier och behöver inte tillfällig uppmärksamhet. 
• Nu är det dags att göra fler saker som ger mig någonting, än saker som kostar min energi. Det roliga ska väga över alla måsten. 
• Jag ska lära mig att stanna upp och bara vara. 
• Jag ska få en egen bostad. Ett rum att längta till. Någonting som jag kan kalla för hem. Och som ska vara bara mitt. 
• Jag ska klara någonting som jag inte trodde var möjligt. 
• Och jag ska göra massa galna saker som får mig att leva. Saker som färglägger den gråa vardagen.
• I respekt mot andra ska jag först och främst ta hänsyn till mig själv och mina drömmar.
• Och jag ska lära mg att tro på mig själv. 
• Och inte minst ska jag SKEDA så inåthelvete många gånger!

 

2013 kan bli det bästa året!

 

Jag skulle vilja ta mg igenom ett tanke-filter. Ett som filterar bort de där tankarna som man helst kan tänka sig att leva utan. Behöver nödvändigtvis inte vara dåliga tankar. Kan vara mysiga och härliga dagsdrömmande tankar men som ändå tar lite för mycket av ens energi. Tankar som befinner sig på en annan plats. I en annan tid. Inte nödvändigtvis mycket bättre än den här. Men annorlunda. 

 

 

 

Okej. Innan jag somnar så finns det bara en sak till jag vill säga. Att mellan alla mina levnadsglada dagar. Mellan alla dagar då jag älskar livet mer än mig själv. Då finns det dagar då jag trillar ihop. Som en sprucken ballong. Ner på knä. Ner i gråt. Och sorg. Och hat. 

 

Som den sista byggstenen känner jag att jag är på väg att förlora dig också. Att problemet bara blir större. Att det snart går över alla gränser och att det inte längre är en parantes. Att det inte kommer att göra ont bara just nu. Och om jag lägger mig platt nu, då kommer jag att förlora mig själv. Jag som precis har byggt upp mig själv. Igen. Jag kan bara inte tillåta det. Jag kan inte låta dig göra så. Du får inte släcka min livsglöd. Inte den eld jag nyss tänt. Din sorg, din frustration, din osäkerhet och förvirring...vad det än är du känner så får det inte förstöra den jag blivit. Du får inte ta mina andetag ifrån mig. Och du får allt i världens inte ta min sons mamma ifrån honom. Du får inte stjäla den styrka som livet har gett mig. Och inte heller slå sönder den stolthet jag känner över mig själv som en kristallvas. 

 

Tårarna blandas med regndropparna och försvinner i samma stund de når marken. Där avslöjas inte min sorg. Som om jag aldrig gråtit. Jag sitter i en trappuppgång, i ett hörn på ett hus. Sitter på en kall, blöt stentrappa. Mitt i vintern. I en korsning. Bakom husväggen som jag lutar mig mot, är mina tårar lämnade i omedvetenhet. Där kan skratten klinga. Och det bör dem. Det ska dem.

Bilar kör förbi och bländar mig i mörkret. Men jag håller kvar min blick ut i tomma intete. Jag har fästen men jag vet inte mot vad. Mörkret. Människor passeras. Jag ser att dem ser. Ser mitt trasiga jag. Ser att någonting gör väldigt ont i mig. Dem flesta passerar i tystnad. Tittar. Tittar bort. Låtsas som att ingenting hänt. För ingenting har hänt...dem. Men vad ska de göra? Ingen vet. Inte heller jag. Finns inget att göra. Inte nu. Ingenting hjälper. På andra sidan. När det gått förbi. Då kan skratten klinga igen. Och det bör dem. Och det gör dem. För ingenting har hänt.

 

 

Det smakar gott i min mun. Troligen parfym från min halsduk som jag tryckt mot mina läppar för att tysta mina ångestfyllda skrik. Eller så kommer smaken från dropparna som landat i min panna, vid hårfästet och fångat upp morgonduschensschampoo som sedan blandats med mina tårar och som tillsammans slingrat sig ner längst mina kinder, ner på mina läppar och min tungspets. 

 

Jag är trött. Alldeles matt.

Jag vet att det inte är slut här. Att detta inte är sista sidan. Jag vet det. Men just nu önskar jag att det vore så. Och så reser jag mig upp. Inte för att jag slutat gråta. Inte för att jag känner mig lugn och trygg. Inte för att sorgen har gått över. Utan för att jag måste. För att livet inte är en film. För att inga eftertexter kommer att spelas upp framför mig och inga lampor i biosalongen kommer att tändas. Det här är mitt liv. Och det är förjävligt ibland. Ibland gör det jävligt ont. Och ibland tror jag att jag inte kommer att klara mer. Men så tänker jag på alla dagar som gått. Alla år jag tagit mig igenom. Alla människor jag saknat och tvingas att sakna hela mitt liv. varje dag jag lever. Och så tänker jag igen. Det här är mitt liv. Och står inte jag ut med situationen som den ser ut idag, då är det min uppgift att göra någonting åt det. Inte för att jag kommer att sluta gråta och leva lycklig i alla mina dagar. Utan för att jag är jag. Och så länge jag är nöjd och står för den jag är, då får ingen trycka ner mig. Men det är jag som avgör det. Om jag blir nertryckt eller inte. Den styrkan har jag. Så att jag går. Medans tårarna fortsätter att rinna. Trots att jag måste stanna till och skrika i halsduken flera gånger på vägen, sätta mig på huk och hämta kraft. Så går jag. Ett steg i taget. Framåt. Och jag vet att jag klarar det. Även om jag tvivlar ibland. 

 

Inlägget om den kvinnliga sylten. Fy fan va äckligt. Hur kan jag ens uttrycka mig på det sättet. Kvinnlig sylt. Haha. Så äckligt att jag inte kan sudda ut det. Det är ju bara ett tecken på hur sjuka mina tankar kan vara. Som ett litet kikhål in i min hjärna. Fattar ni, mer vill man egentligen inte se! 

 

Men helt ärligt, det här inlägget riktar jag framförallt till alla män där ute. Alla som tycker att det är lite småkul att skämta om PMS. Som tror att vi, kvinnor använder oss av den som en ursäkt för att bete oss som sjuka psykfall någon gång i månaden. Saken är att PMS kan vara mycket djupare än så. Mycket mer allvarligt än de små tjiven eller stora bråken som det kan yttrar sig i. Känslan behöver inte enbart formas till irritation och frustration över att alla människor är totalt korkade och sjuka i huvudet. Ett täcke av obehag, sorg och existensiellförvirring (jag lånar det från Staffan) har de senaste månaderna försökt värma min kropp några dagar i månaden. Men jag blir aldrig varm. Istället ligger jag hemma och gråter. För allt. Och upprepade gånger frågar jag mig om det är värt det. Om jag verkligen vill leva såhär. Det spelar i stunden ingen roll hur levnadsglad och hur mycket min kärlek till själva livet väger över allt annat, alla andra dagar om året. Under just de där (oftast tre) dagarna lämnas till och med värmen från Joels leende i obetydelse. 

 

Inga bråk i världen skulle kunna rensa bland mina känslor. Inga skratt skulle kunna få mig på bättre humör. Inga kramar skulle kunna värma min kropp. Inte just då. 

Det som räddar mig är min medvetenhet om att det går över. Att de tre dagarna är en dålig reklam i mitt liv. En kisspaus från den film som jag är huvudroll i. Och självklart min styrka i att alltid hålla kvar. Att inte ge upp. 

 

Så, den jävla mening som min kära Lukas Moodysson format på många killars (och en del tjejers) läppar "har du mens eller?" tar inte hänsyn till det helvete som mensen faktiskt kan bidra till. Jag vet inte, men kanske värt att tänka på. 

 

Och som grädde på moset, som en dansk glass och som allt amerikanskt överflöd får vi även finnar, svullen mage, ömma bröst och illamående. Ville på något sätt bara få in det också. 

 

Puss då.