My heart will never break, its just reloading for someone new
Kategori: Allmänt
När jag var liten var jag rädd för mycket, spindlar, skogssniglar (en rädsla som skulle kunna skriva sin egen historia), "höga" höjder och att i största allmänhet göra fel. Idag är jag inte speciellt rädd för någonting. Alldra minst är jag rädd för kärleken. Jag kan springa in i förälskelse, kasta mig handlöst och landa med ett magplask i det som jag tror är kärlek, eller som för mig är kärlek. Det är inte för att jag saknar erfarenheter om att bli sårad. Jag har blivit sårad flertal gånger, lämnad och bortvald. Det har som för många andra kostat mig många tårar, sömnlösa nätter och labila dagar som pendlat mellan gråt och skratt. Det tar ett tag sedan viker jag ner det som en filt i min ryggsäck av erfarenheter. Bär med mig det som ett minne, både det bra - den tiden jag hade innan jag föll i hop i gråt, och det dåliga. Det är bara det att jag har bara bestämt mig för att inte vara rädd. Eller nä, så är det inte heller. Livet har lärt mig att det kostar mycket mer att vara rädd för livet än att bli sårad. Att det är bättre att gå i sönder lite grann än att skydda sig från att inte gå i sönder alls. Jag har gått sönder flera gånger. I små, små spillror har jag legat utspritt på golvet och trott att jag aldrig ska få ihop mitt eget pussel. Men man lär sig. Man lär sig var bitarna ska sitta. Det betyder inte att jag hittat mig själv och vet allt om vem jag är. Jag har faktiskt slutat leta eftersom en ny sida ständigt visar sig när man hamnar i en ny livserfarenhet.
Men älskar jag att ha fjärilar i magen. Att ständigt le och fnissa för mig själv på stan av bara tanken på en annan person. Jag älskar att irritera mig på att ett och samma namn ekar i huvudet på mig. Jag älskar att älska!
Därför är jag inte rädd.
Detta betyder inte heller att jag kastar mig in i förhållanden eller dejtar "hejvilt" eller låtsas vara kär bara för sakens skull. Jag är faktiskt ganksa dålig på att dejta. Jag dejtar nästintill aldrig. Faktum är att mitt hjärta trots allt är ganska kräset. För att påriktigt få mitt hjärta att tappa sina hämningar krävs en spännande och intressant personlighet. Och vackra ögon. Och nära till skratt. Sen är jag såld. Det är så jag faller. Och jag fastnar snart för en person. En person som ger mig någonting har jag svårt att glömma. En person som berör mig själsligt. Så det är klart att det kan göra ont. Ont att bli sårad. Men jag går sällan sönder. Inte helt.
My heart will never break its just reloading for someone new...