50 nyanser av henne

Precis som skrivit tidigare, någon gång i början, har jag lätt att tappa den röda tråden och knyta säcken när jag blir exalterad. Mitt i den brinnande elden måste jag bara få ut allt det jag tänker på, och nu har jag nyss tänt min tändsticka för berätta för er om det som mitt hjärta brinner mest för. Det som troligen är mitt kall. Det är som ni förhoppningsvis förstått är frågor som rör sex, och ofta djupet i dessa frågor. Och ungdomar. 

Jag har ingen dröm om att eliminera problem, olycklig kärlek, förvirring, jakten på bekräftelse, reflektioner kring "vem är jag?" eller andra tankar som snurrar runt i huvudet på de som står med ena foten i det som senare kommer att kallas barndom och den andra i vuxenvärlden. Det är vanliga tankar och känslor och en del av den personliga utvecklingen, vilket inte ska tas ifrån barn. Däremot vill jag att alla barn/ungdomar ska känna att de har åtminstone en del verktyg för att acceptera och kontrollera dessa tankar. Att alla ska kunna falla tillbaka på att "alla känner såhär, jag är inte konstig och det är inte farligt" och känna trygghet i det. Att verkligen tro på det. 

 

Världen där alla barn växer upp i sann trygghet, den värld som inte behöver ord som "maskrosbarn", där inga barn gråter sig till sömns, eller där barn inte känner sig bordglömda eller oälskade, den världen kommer aldrig att finnas. Precis som världen utan krig. Därför är det svårt att sträva efter det, men det vi kan göra är att känna ett kollektivtansvar att ta hand om allas barn. Att våga, på ett eller annat sätt, gripa in om det behövs. Det behöver inte ens sträcka sig så långt. Om du ser ett barn eller en ungdom (och egentligen vem som helst) som ser ut att gå i sin egen värld, eller som går med huvudet sänkt, HÄLSA! visa att du sett henne/honom. Tänk om det är det bästa som händer henne/honom den dagen. Den veckan, månaden eller året. I så fall kommer hon/han troligen alltid komma ihåg det. Att du sa "hej!" och det är väl inte så svårt?

Vad jag tycker att skolan har för ansvar och vad de bör göra är för ingående att ta upp här just nu, men att de SKA TA ANSVAR är ju en självklarthet. För mig. Tydligen inte för de själva. Det är ju så sorgligt att skolan ens vågar bolla över ansvaret på diverse aktörer och att allt i slutendan faller på pengar. PENGAR! Jag spyr.

 

Jag vill att alla barn ska känna att "jag kan (inte allt men någonting)" och "jag duger som jag är!". Perfekt och felfri finns inte, men idag räcker inte ordet bra. Vi ska alltid vara bäst. Helst på allt. Och det vet ju alla att det inte går, så vad jag tycker om den synen och det kravet som vi sätter på alla levande människor i dagens samhälle förstår ni säkert själva. Du är bra! Det räcker väl? Sen kan du vara jävligt bra på vissa saker. Men inte på allt! 

Jag vill alla fall göra vad jag kan för att förändra i skolorna. Det kommer att bli ett hårt arbete och jag kommer många gånger att få springa i motvind, med situationen som råder just nu är helt oacceptabel!

Jag vet inte om det egnetligen går att avsluta här. Om jag fått med allt jag egentligen skulle vilja få med, men tiden springer och jag har en del annat att göra just nu, tyvärr för jag skulle kunna skriva om det här i timmar. 

 

Puss & Kram